Vid 1800-talets början var den svenska sjukvården dåligt utvecklad och en av de få möjligheterna till bättring för kroniska sjukdomar var att vistas vid någon av landets kurorter och ”dricka brunn”. Behandlingen var lika enkel som genial: ”Drick 7-9 liter vatten/dag, stående, helst gående”.

Varberg startade sitt anseende som en hälsosam ort, när stadens naturliga källa, Svartekällan, började brukas som hälsokälla i början på 1800-talet. Svartekällan låg i Stora Apelviken och var i bruk 1811-1888. Platsen finns fortfarande kvar och är utmärkt med ett kulturminnesmärke, men källan är otjänlig. Så småningom uppfördes ett brunnshus inne i staden, vid nuvarande Brunnsparken mitt emot kyrkan och vattnet från Svartekällan hämtades dit.

BADHUSEN

I takt med att brunnsdrickandet blev mer och mer populärt, kompletterades det med badande i både varmt och kallt vatten. Fram till 1869 var det förbjudet att bada direkt i havet, då det var ”förenat med livsfara” och därför uppfördes speciella badhus. Varm- och kallbadhus byggdes norr om fästningen och nuvarande Societetsparken tog form. Det nuvarande kallbadhuset är det tredje som uppfördes, eftersom de första två blåste sönder i hårda stormar.

Det första Varmbadhuset byggdes 1822 och innehöll 5 badrum där det redan på den tiden gjordes inpackningar, tångbad och massage. Varmbadhuset ersattes sedan i början på 1900-talet av ett toppmodernt badhus öster om fästningen och här låg delar av Varbergs Kurort tills dess att flyttlasset gick till Lilla Apelviken 1992.

HAVSBADEN ÖKAR I POPULARITET

Möjligheten att så småningom kunna resa med tåg, bil och cykel förde människorna från inlandet ut till kusten och stränderna. Badandet utvecklades mer och mer till ett folkligt nöje och från slutet av 1930-talet blir det en självklar del av sommarlivet i takt med att alla får lagstadgad semester. Under 50-talet börjar badgästerna anlända med husvagn till stadens campingplatser. Kiosker, restauranger, hotell och sommarhus blir en del av badmiljön. Varbergs stränder fylls av besökare från när och fjärran.

DR ALMER OCH SANATORIET

1902 startade stadsläkaren i Varberg, Johan Severin Almer, vård av barn med tuberkulos vid lilla Apelviken. Barnen hade en form av tuberkulos som kallades för skrofulos, vilket yttrade sig genom svullna körtlar med varhärdar, kronisk snuva, läppeksem och katarr i ögonens bindhinnor. Almer, som också kallades för ”soldoktorn”, var fast övertygad om att sol, frisk luft, salta bad och en näringsrik kost hade en botande inverkan på sjukdomen.

Den första sommaren tillbringade 6 barn tillsammans med en sköterska i den bondgård som idag kallas Apelviksgården och ligger i utkanten av vårt område. 2 år senare bildades ”Föreningen för Kustvård åt skrofulösa barn” och den första egna paviljongen byggdes nere vid strandkanten. Verksamheten byggdes ut vartannat år och ökade hela tiden med antal barn och verksamheter.

Efter 11 år byggdes den första stenbyggnaden på området och det är den byggnad där vår bar ligger idag. Av de första träbyggnaderna finns inget kvar. Patienterna blev både fler och äldre och patienter med andra typer av TBC kom också till KÅSA. När Almer dog 1927 var sanatoriet i Varberg Skandinaviens största med 574 platser och ca 200 anställda. Området hade fått egen postadress och var i stort sett självförsörjande med egna odlingar, bondgård, bageri, snickeri, vävstuga, skola m.m.

APELVIKENS KYRKOGÅRD

Trots att behandlingen av tuberkulos på Apelvikens kustsanatorium var effektiv och merparten av patienterna tillfrisknade, så lyckades man inte rädda livet på alla som kom hit. En stor del av patienterna kom ifrån fattiga förhållanden och deras hemorter fanns spridda i landet. Att frakta hem döda anhöriga var så kostsamt att många inte hade möjlighet till detta. Till att börja med begravdes sanatoriets döda på stadens kyrkogård, men 1925 fick man tillstånd att anlägga en egen kyrkogård inom området.

Doktor Almer avled på sin 66-årsdag den 13 maj 1927 och i samband med hans begravning invigde man kyrkogården. Han blev således den första som fick sin gravplats här. En hög minnessten över Almer och hans livsverk finns i kyrkogårdens sydvästra hörn.

Efter andra världskrigets slut avtog tuberkulosen pga. mediciner och vaccin. Verksamheten utvecklades med ortopedi och behandling av polio. 1967 fick Kustsanatoriet det nya namnet Apelvikens sjukhus, med verksamheterna ortopedi och långvård. När det nya sjukhuset i Varberg så småningom öppnade i början på 70-talet återstod endast långvårdsverksamhet och en vårdskola i det gamla sanatoriet.

1985 – ETT ÖDESÅR

1977 övertog Landstinget hela Apelvikens Sjukhus för långvård och 1985 kom att bli ett ödesår för byggnaderna. Landstinget sålde nämligen sanatoriet till Olle Johansson Bygg i Borås och allt skulle rivas för att bygga sommarstugor på platsen.
Varbergs kommun utnyttjade då förköpsrätt för att rädda platsen från rivning och utlyste 1987 en idétävling. Vinnaren blev Contekton Arkitekter med förslaget att ”Bygga norra Europas modernaste kurortsanläggning med inriktning på rekreation, rehabilitering och konferens”. Anläggningen skulle bygga på traditionerna från Varbergs Kurort och Almers idéer om ljus och värme.

BYGGNADERNA FÄRDIGSTÄLLS

Contekton fastighetsutveckling AB som stod bakom det vinnande bidraget fick i uppdrag att renovera så att områdets atmosfär bevarades och att de nya byggnaderna smälte in.
1991 färdigställs Kusthotellet med 39 sviter och 1992 flyttas Varbergs Kurorts verksamhet ner från Varmbadhuset och många av våra nuvarande kollegor flyttade med från gamla Varmbadhuset till Apelviken.

Förre talmannen Ingemund Bengtsson kunde äntligen inviga det som idag är Varbergs Kusthotell, då under namnet Varbergs Kurort och Kusthotell. Verksamheten bytte till viss del inriktning; från hälsohemsprägel till en totalupplevelse för kropp och själ, utan pekpinnar, och med hotell och restaurang under samma tak.